Dumma knän!

Jag är väldigt trött på mina knän just nu... De blir liksom aldrig bra, det gör absolut inte ont hela tiden men tillräckligt ofta för att irritera mig. I korta perioder känner jag ingenting men sen kommer det tillbaka och jag vet inte varför. Det gjorde ont betydligt oftare förut så det har blivit bättre, men jag vill inte ha ont alls.

Efter att ha haft ont nu i ca 7-8 månader så börjar mitt tålamod tryta rejält. Jag har börjat slarva med rehabövningarna och springer fast att det ibland gör ont (vet att jag inte borde). Det känns lite som att jag har gett upp hoppet om att det någonsin ska bli bra igen... Väldigt dumt ju!

Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Kanske gå till en läkare och se om jag kan få någon utredning på vad felet egentligen är? Känns dock som att det kan ta lång tid...

Så länge kommer jag nog fortsätta träna på och springa lite grann i alla fall. Har just kommit på varför jag gillar löpning så mycket, ett inlägg om det kommer!

Hälleskogsbrännan

Igår gjorde vi ett besök i naturreservatet Hälleskogsbrännan, det område i Västmanland där den stora skogsbranden härjade sommaren 2014. Det var hemsk att se alla döda svarta träd som såg ut som att de nästan bara väntade på att blåsa omkull. Stenarna är fortfarande helt kala då både mossa och jord brunnit bort, det ser nästan ut som de är nakna. Men samtidigt var det så häftigt att se hur naturen återhämtar sig efter en brand, sly och blommor har börjat växa och man inser att det någon gång  kommer stå skog där igen.

Hällskogsbrännan är helt klart värt ett besök om du är i närheten och det finns flera stigar/leder där man kan gå och titta i brandområdet.

Träningsflow!

Juli var en av mina sämre träningsmånader men augusti har börjat på ett helt annat sätt. Är inne i ett skönt flow när allt bara känns roligt och givande. Inte riktigt så stark som jag egentligen skulle velat, men ändå inte allt för svag. Jag har under den senaste veckan tränat lika många pass som jag gjorde under hela juli... Jag har simmat, styrketränat, sprungit och orienterat. Inte illa för att vara mig alltså! Nu är det bara att hoppas på att det här håller i sig.

Alla har rätt att springa utan rädsla

Igår var det 5 augusti 2017 och det var då exakt två år sedan Ida Johansson mördades under en löprunda i Upplands Väsby. För att hedra hennes minne så arrangerades eventet Spring med kärlek, man springer så långt man vill, var man vill, ensam eller tillsammans. På flera platser i Sverige anordnades det så att man kunde springa tillsammans med andra.

Jag själv sprang jogg/gång intervaller tillsammans med min pojkvän för att hedra Ida och för allas rätt att springa utan rädsla.

Det är hemskt att ett sådant här inlägg behöver skrivas men som dagens samhälle ser ut så måste jag tyvärr göra det. Tidigare i år läste jag i tidningen Runner's World att mer än 50% av deras kvinnliga läsare utsatts för trakasserier eller hot under en löprunda. Så himla sjukt! Allt för ofta står det i tidningarna om överfall som skett vid elljusspår, något som inte alls borde förekomma. Elljusspår är en plats för motion och där ska alla känna trygghet i att vara.

Varför är det så här? Jag har själv ett överfallsarmband som jag använder när jag springer vid elljusspåret inne i stan. Något jag inte tycker en ung tjej som jag ska behöva ha, jag ska kunna känna mig trygg och springa vart jag vill när jag vill.

Något behöver göras för att ändra på detta, men frågan är VAD? Jag själv känner mig väldigt angelägen om att försöka göra något för att ändra denna situation för det är verkligen inte okej att det är så här. Alla har rätt att springa utan rädsla!💕  

#springmedkärlek #springautanrädsla 

Älska din kropp

För ett tag sedan läste jag hos fantastiska Annika att hon sett en dokumentär som heter Embrace. Efter att läst hennes inlägg blev jag väldigt sugen på att se den själv, vilket jag nu har gjort. Det är en dokumentär som väcker mycket känslor och jag rekommenderar verkligen er alla att se den. Trailern finns HÄR på youtube och själva dokumentären hittar du på Netflix.

Den handler om Taryn Brumfitt som publicerade en före och efterbild på sin Facebook. Det var dock inte en vanlig sådan utan Taryn var smalare på sin förebild än vad hon var på sin efterbild och hon mådde mycket bättre på efterbilden. Detta var något som väckte stor uppmärksamhet, hon fick mängder av delningar, likes och kommentarer på bilden. Det var även många kvinnor som mejlade/ skrev till henne på grund av att de själv var missnöjda med sina kroppar.

Taryn Brumfitt insåg då vilket stort problem detta var och gjorde denna dokumentär då hon åker runt i världen och pratar med olika personer. Det var så himla intressant! Hon träffar bland annat en kvinna som lidit av anorexia hela livet och som berättar om vilken hemsk sjukdom det är. Taryn träffar även en plastikkirurg som berättar vilka förändringar han kan göra med hennes kropp och säger bland annat att han kan ta bort fett från magen för att göra henne slankare och snyggare. Vem har bestämt att man blir snyggare bara för matt man blir smalare? Riktigt frustrerande.

I dokumentären tar de upp hur idealen i samhället påverkar oss till att tro att vi måste se ut på ett visst sätt. Jag är själv en ung tjej och skulle ljuga om jag sa att jag inte bryr mig det minsta om ideal och normer. När jag tittar i tidningarna så ser jag bilder på trådsmala modeller och det är då inte alltid så lätt att tänka att jag själv är fin som jag är. Många av bilderna är dessutom väldigt redigerade vilket man lätt glömmer. Samhället vill visa upp smala "fina" tjejer och det blir nästan som att alla vi som inte ser ut så är fel. Hur sjukt som helst! Är en modell större en de vanliga modellerna kallas det "oversize" även om de i många fall är mer som normala människor än de vanliga modellerna.

När de i dokumentären gick runt på stan och frågade kvinnor om de var nöjda med sinna kroppar svarade alla nej, någon ansåg sig vara för tjock, någon ha för stora lår och så vidare. Det slog mig att om någon frågat mig själv samma fråga innan jag sett denna dokumentär hade jag nog också svarat nej. Men nu i efterhand känns det som en självklarhet att svar ja. Min kropp klarar av att träna, är stark och den hjälper mig uppnå det jag vill, varför skulle jag därför vara missnöjd med den? Mina lår är kanske inte de smalaste men skulle jag verkligen bli lyckligare av det? Svaret är nej det skulle jag inte bli.  

Jag är vacker precis som jag är, trots alla mina fel och bister och det är du också! Hade alla sett precis likadana ut hade vi inte varit unika. Vem vinner på att vi går runt och är missnöjda över våra egna kroppar? Nej precis, ingen. Vi alla är unika och alla är vi lika värdefulla och viktiga oberoende på hur mycket vågen visar eller hur vi ser ut.

Älska din egna kropp för det är den värd!💗

Träningssummering juli

Då var även juli över och likaså stora delar utav sommaren. Lite sorgligt tycker jag då sommaren är så härlig, men hoppas på att augusti har många fina dagar att bjuda på.

Träningsmässigt har jag mest promenerat i juli. Har varit ledig och hemma största delen av månaden och inte riktigt haft något driv till annan träning. Dagarna har fått blivit som de blivit och jag har enbart tränat när jag känt för det. Är väldigt skönt att ha det så ibland faktiskt, inga krav och ingen press. 

Månadens roligaste träningspass: 

Detta måste helt klar bli när jag och Linnea var ute och vandrade i fjällen. Jobbigt, roligt och häftigt på samma gång. Längtar redan efter att få göra det igen.

Månadens välgörenhet: 

Det blev en rekordmånad med 147 km och alltså 147 kronor som denna månad skänktes till SOS Barnbyar. På deras hemsida står det att målet är att alla barn ska växa upp till trygga vuxna och det är något som känns väldigt viktigt även för mig. Barnen är vår framtid och det finns så många barn i världen som behöver få en bättre och tryggare uppväxt.

Månadens prestation:

Jag har som sagt gått totalt 147 km under juli månad och det är lite drygt sträckan mellan Köping och Stockholm (bilvägen), vilket jag faktiskt anser som en bra prestation. Det blir i genomsnitt 4,7 km per dag och jag har aldrig gått mer under en månad. Underskatta inte promenader!

Månadens tråkigaste:

Att knäna varit lite struliga igen så att jag inte kunnat springa så mycket som jag hade velat är riktigt tråkigt. Sommaren är min absoluta favorit årstid för löpning. 

I august tänker jag komma igång lite mer med den "riktiga" träningen igen. Jag har faktiskt redan idag kört ett styrkepass och ska även försöka komma iväg och simma någon gång i veckan. Bloggen ska jag också försöka styra upp lite, dels göra fler inlägg men även ändra själva designen.  Hoppas ni får en fin augusti!

Fjällvandring i Sälen dag 3

Den tredje och sista vandringsdagen åkte vi upp till Hundfjället för att se hur det såg ut där sommartid. I Hundfjället lärde jag mig åka slalom i fyra-femårsåldern och har sedan dess varit där många gånger. Därför var det lita extra roligt att göra ett besök, även både jag och Linnea är överens om att det vandrings mässigt var bäst i Lindvallen.

Vandringen i Sälen började med att vi skulle ta oss upp för Väggen, Sveriges näst brantaste slalombacke som sägs ha en lutning på 45 grader. Det var inte helt enkelt att ta sig upp för denna backe så det krävdes både många och långa pauser för att vi tillslut skulle komma upp till toppen. Skulle nog INTE vilja göra om det, men en kul grej att ha gjort. Innan vi vandrade vidare tog vi en paus för att få bort mjölksyran i benen.

Tyvärr så syns det inte på bild hur brant det egentligen är...

Vi hade bestämt oss för att vandringen i Hundfjället inte skulle bli så lång och därför valde vi att följa en led som gick till toppen av fjället och sedan gå därifrån till Trollskogen. Terrängen längs leden var stenig och ganska knölig att gå på så det var mycket enklare att gå bredvid. Hundfjället var mycket kalare än vad det var i Lindvallen, så det fanns inte så jätte mycket att se längs vandringen. Men det är kul att ha varit uppe på toppen. 

Att gå direkt från toppen av fjället ner till trollskogen gick till en början väldigt bra men den sista biten ner var riktigt brant och inte helt lätt att ta sig nedför. Tillslut kom vi i alla fall fram och det var nästan ännu mysigare att gå i trollskogen på sommaren än vad det är att åka skidor på vintern. Man ser mycket mer när man går och vi upptäckte att vi missat massor av troll under vintrarna. Det var även betydligt mycket enklare att ta sig in i de små stugorna längs vägen. När vi gått igenom hela trollskogen så kände vi oss nöjda för dagen och gick tillbaka till bilen. Sträckan vi gick blev denna dag ca en mil. 

Fjällvandring i Sälen dag 2

Nu är jag hemma igen från Sälen och tänkte skriva om hur vi haft det. Vi vandrade tre dagar och den första dagen har jag ju redan skrivit ett inlägg om. De andra två dagarna har jag valt att dela upp i två olika inlägg så i det här inlägget kommer ni få läsa om dag två, dagen då vi genomförde vår "långa" vandring i Lindvallen.

Vi gick upp ganska tidigt och kom ut ur stugan klockan 8 på morgonen. Därefter började vi vandra upp på fjället. Att gå upp var ganska segt och tog lite tid men väl uppe kändes det skönt.

Vandringsleden vi valde gick förbi Stensjön mot Hemfjällsstugan. Eftersom det var så himla fint vid Stensjön så stannade vi där för att ta en fika.

Vi vandrade vidare och kom fram till Hemfjällsstugan där vi gjorde ett kort besök innan vi gick vidare mot Storfjällsgraven. Här var leden bitvis ganska stenig så vi gick ganska sakta och försiktigt. I Storfjällsgraven fanns det en stuga med bord och bänkar utanför, där stannade vi för att äta vår medtagna lunch. Man blir hungrig av att gå i fjällen!

När lunchen var uppäten så fortsatte vi vandra och nu blev det lite lättare att gå igen. Vi kom tillbaka till där vi började vandringen och gick sedan ner till stugan igen. Distansen blev 17 km och tog en halv dag att gå med alla pauser. Det går inte snabbt att gå i fjällen. Vädret var helt okej under dagen, det var lite blåsigt men inget regn.

Framme i Lindvallen

Imorse kl 06:00 satte jag och Linnea oss i bilen för att bege oss till Lindvallen i Sälen. Vi stannade några gånger efter vägen och kom fram kring lunchtid. Efter att ha ätit så bytte vi om och gav oss upp på fjället. Det var ganska jobbigt att gå uppför men med några pauser så gick det bra. Väl uppe på
toppen gick vi leden som ledde till Stensjön och det var riktigt fint. När vi gått en bit till såg det ut som det skulle bli oväder så vi gick ner igen.

                                  

                                    

                                    

Imorgon fortsätter vi vandra och vill ni hänga med så kan ni kolla in @elinstraningsdagbok på instagram, där kommer jag uppdatera under dagen.

Gå upp för en slalombacke

Att promenera är något många inte räknar som "riktig" träning. De som anser det har troligtvis inte promenerat uppför en slalombacke! Jag och Linnea testade på det igår för att "förbereda" oss lite inför Sälen resan nästa vecka. Vi har nu insett hur jobbigt det kommer bli...

Det var så sjukt jobbigt! Vi tog oss upp och ner från slalombacken fem gånger och det räckte gott och väl. Mjölksyran kom tidigare och tidigare för varje gång vi gick upp och varenda muskel i benen brände när vi gick upp den sista gången. När vi nådde toppen tyckte vi båda det kändes som att vi sprungit en lång intervall, fast att vi "bara" hade gått. Träningsvärken kommer troligtvis inte vara så rolig imorgon...  Att promenera kan vara riktigt jobbig träning så underskatta inte promenader.

Min fina vän Linnea på toppen av backen!

Jag ska vandra i fjällen

Nästa måndag åker jag och min vän Linnea upp till Sälenfjällen för att vandra och utforska fjällen sommartid. Det är första gången för oss båda och därför tyckte vi att Sälen var lagom stort. Vi har hyrt en liten stuga så ska alltså inte tälta, även om det säkert hade varit väldigt mysigt (om det inte regnar). Ska bli jätte spännande att se hur det ser ut i Sälen på sommaren. Har varit där väldigt många vintrar men antar att det är stor skillnad. Självklart kommer ni att få höra mer om detta längre fram.