Racerapport Ängsö Trail Run

Här kommer äntligen den här bloggens första racerapport och loppet jag sprungit är Ängsö Trail Run 2017.

Min uppladdning inför loppet var inte den bästa då jag var lite småkrasslig dagarna innan. En förkylning som inte riktigt ville bryta ut vilket ledde till att jag tog det väldigt lugnt för att det inte skulle bli värre. Men när jag vaknade igår morse kände jag mig tillräckligt pigg och frisk för att springa loppet.

Efter lunchen begav jag och pappa oss mot Ängsö utanför Västerås. Det tog ca en timme och vi var på plats runt halv två, pappa följde med mig som sällskap och "coach". Skönt att slippa åka själv. Väl på plats ställde jag mig i kön för att få min nummerlapp och sedan gick vi bort till platsen för start/mål och satt oss och tittade. Det var riktigt imponerande att se de löpare som sprungit 25 och 50 km gå i mål, vilka kämpar!

Min egna start gick 14:30 och vi var ca 70 personer som skulle springa 5 kilometers loppet. Medan vi stod och väntade pratade jag med två tjejer som stod bredvid och det var väldigt trevligt, hoppas det gick bra för dem båda. När startskotten gick tassade hela klungan iväg, jag låg ganska långt bak men bestämde mig för att springa förbi lite folk medan det fortfarande gick. Det skulle senare visa sig vara klokt, för efter den första kilometern kom vi fram till en smal stig där det var svårare att ta sig förbi.

Jag sprang mitt i ledet och höll det tempot som de framför höll, målet med loppet var för mig att ha roligt och inte någon viss placering eller tid. Det var väldigt fin natur på Ängsö och vi sprang igenom en hage med hästar (som tur var så verkade de väldigt lugna och snälla). Sedan uppstod det en viss problematik då vi inte visste riktigt hur man skulle springa, folk sprang åt olika håll men jag valde att följa där de flesta sprang och det visade sig sedan vara rätt väg. Riktigt tråkigt för de som sprang fel dock så i fall loppet återkommer nästa år skulle det uppskattas med tydligare markeringar.

Vi hade nu sprungit drygt halva loppet och var påväg tillbaka igen. Min fot började göra ont här någonstans, tror jag vrickade till den lite men jag kunde ändå fortsätta springa. Jag hamnade bakom en kvinna jag tyckte höll ett lagom tempo och låg sedan bakom henne tills vi kom bort från stigen. När vi kom bort från stigen var det inte långt kvar av loppet och jag började öka tempot. Själva upploppet var nästan det jag tyckte var roligast eftersom det var där publiken stod och jag som är så långsam lyckades spurta om hela tre personer.

I mål fick jag en medalj (som är så sjuk fin) och en öl (som "coachen" sedan fick). Det fanns även massa godsaker som frukt, mackor och kakor att äta när man gick i mål. Riktigt bra service tycker jag! Loppet var riktigt kul och jag springer det gärna nästa år om det kommer tillbaka. Arrangemanget var väldigt bra men som sagt skulle det kunna vara bättre markerat så det blir tydligare vart man ska springa.

     

Jag är anmäld till ett lopp!

Jag skrev i det förra inläget att jag var lite sugen på att springa något traillopp så efter att ha funderat över saken så är jag nu sedan några dagar tillbaka anmäld. JIPPIE! Har inte sprungit något lopp överhuvudtaget det här året på grund av att knäna krånglat så det känns riktigt roligt att jag äntligen göra det. Är som ni kanske märkt nästa ett fan av ordspråket "bättre sent än aldrig" och så även i det här fallet.

Loppet jag ska springa är Ängsö Trail Run utanför Västerås. Det är nu på lördag och distansen jag ska springa är 5 km, känns ganska lagom i nuläget. Dels så har jag fortfarande lite problem med mina knän och så har jag inte tränat för några längre distanser.

Det ska bli så kul att springa loppet och efteråt kommer den här bloggen få sin första race report!

Traillöpning är underbart

Att springa trail är något som blivit väldigt populärt på sista tiden. Eftersom jag tidigare varit orienterare så är löpning i skogen inget nytt för mig, men när ja slutade orientera och började springa istället så blev det mest på väg. Anledningen var nog främst att jag då gillade att jämföra tider och slå personliga rekord, vilket är svårt i skogen då förutsättningarna hela tiden är olika.

Nu har jag insett att tider inte är viktigt för mig utan att det istället ska handla om en känsla att springa. Och är det någonstans jag får denna känsla så är det i skogen. Det är helt underbart med stillheten, naturen och "mysigheten". Skogen är helt enkelt den perfekta platsen att springa på. Det känns även som att mina knän föredrar att springa lugnare pass på stigar än snabbt tempo på asfalt. I veckan köpte jag mina första trailskor så nu kommer det troligtvis bli ännu mer löpning i skogen framöver.

Är nu lite småsugen på att anmäla mig till ett traillopp men får se hur det blir med det. Ha en fortsatt trevlig helg!

Varför jag älskar löpning

Har tänkt skriva det här inlägget i flera dagar nu men det har liksom inte blivit av... Bättre sent än aldrig så här kommer mitt inlägg om varför jag älskar löpning!

Nu när jag inte sprungit regelbundet på en hel evighet så har jag funderat mycket över vad det är jag saknar så med just löpningen. Jag har ju fortsatt tränat ändå men bara just inte löpning. Jag har nu konstaterat att det i dagsläget inte finns någon annan träningsform som slår löpningen för mig. Det är något alldeles speciellt med att springa helt enkelt.

Här kommer listan över varför jag älskar löpning:

• Enkelheten. Det är så lätt att bara knyta på sig skorna och gå utanför dörren och börja springa. Annan träning kräver oftast mer förberedelser och planering innan man börjar. 
• Tröttheten. Man blir så skönt (eller sjukt?) trött av att springa. Att springa kan vara så sjukt jobbigt men det är så himla skönt att känna den känslan tycker jag, tröttheten i hela kroppen. Man kan även nå den tröttheten av att bara springa några hundra meter, om man gör det tillräckligt fort. 
• Stillheten. Att kunna springa en morgontur utan hörlurar och bara vara. Känna in stämningen i luften och bara njuta av stunden.
• Naturen. Man får se så himla mycket fint i naturen när man springer och jag älskar att se hur årstiderna påverkar naturens utseende.  
• Förbättringen. Att springa ger (i alla fall mig) snabbare förbättring än mycket annan träning. Efter bara några veckors kontinuerlig löpning känner jag att kroppen orkar mer och klockan visar snabbare tider.  
• Variationen.  Löppassen går att variera i oändlighet både distans och fart. Vissa dagar känner man kanske för ett långsamt långpass och andra dagar för riktigt snabba intervaller eller varför inte ett backpass. 
• Nöjdheten. Jag känner mig sällan så nöjd som efter ett riktigt bra löppass, det behöver absolut inte vara något personligt rekord utan att känna lätthet kan gott och väl räcka. 
• Gemenskapen. När man springer tillsammans med någon och kämpar tillsammans och peppar varandra, helt underbart. 
• Friheten. Jag kan springa vart jag vill och åt vilket håll jag vill. Ofta bestämmer jag efterhand vart jag ska springa under mina rundor vilket känns så fritt och härligt. 

Ja nu vet ni varför just jag älskar löpning och jag hoppas denna kärlek smittar av sig till er också!

Alla har rätt att springa utan rädsla

Igår var det 5 augusti 2017 och det var då exakt två år sedan Ida Johansson mördades under en löprunda i Upplands Väsby. För att hedra hennes minne så arrangerades eventet Spring med kärlek, man springer så långt man vill, var man vill, ensam eller tillsammans. På flera platser i Sverige anordnades det så att man kunde springa tillsammans med andra.

Jag själv sprang jogg/gång intervaller tillsammans med min pojkvän för att hedra Ida och för allas rätt att springa utan rädsla.

Det är hemskt att ett sådant här inlägg behöver skrivas men som dagens samhälle ser ut så måste jag tyvärr göra det. Tidigare i år läste jag i tidningen Runner's World att mer än 50% av deras kvinnliga läsare utsatts för trakasserier eller hot under en löprunda. Så himla sjukt! Allt för ofta står det i tidningarna om överfall som skett vid elljusspår, något som inte alls borde förekomma. Elljusspår är en plats för motion och där ska alla känna trygghet i att vara.

Varför är det så här? Jag har själv ett överfallsarmband som jag använder när jag springer vid elljusspåret inne i stan. Något jag inte tycker en ung tjej som jag ska behöva ha, jag ska kunna känna mig trygg och springa vart jag vill när jag vill.

Något behöver göras för att ändra på detta, men frågan är VAD? Jag själv känner mig väldigt angelägen om att försöka göra något för att ändra denna situation för det är verkligen inte okej att det är så här. Alla har rätt att springa utan rädsla!💕  

#springmedkärlek #springautanrädsla 

Morgonjogg på Kreta

Igår avgick flyget till Kreta tidigt på morgonen. När vi väl kom fram var det riktigt varmt så blev en hel del badande, riktigt skönt i havet. Vill man göra annat än att sola och bada gäller det att vara uppe tidigt eller sent, eftersom det är alldeles för varmt på dagen.

Så imorse traskade jag upp kl 6 för att ta mig ut på en liten morgonjogg. Sprang längs strandkanten för att utforska den och se om det fanns något spännande. Jag kom 1,5 km åt ena hållet och där stannade jag för att se solen gå upp, riktigt vackert. Sedan gick jag tillbaka till hotellet igen och det var genast så mycket varmare ute. Fler morgonjoggar kommer det definitivt bli under semestern!

Träning i utegym!

Idag blev det ett skönt träningspass tillsammans med min fina vän Linnea. Vi åkte till Arboga och där joggade vi först 3 km på elljusspåret. Tanken var att vi skulle jogga 4 km men det var sjukt backigt så efter tre kilometer var vi helt slut, då övergick vi till gång. Är väldigt glad över att mina knän knappt kändes alls! Känns som det är påväg åt rätt håll nu och det är så skönt.

Efter den lilla löpturen så körde vi ett skönt pass i utegymmet. Gillar verkligen utegym! Finns det något bättre än att träna ute i fint sommarväder? Riktigt jobbigt, roligt och svettigt var det.

Ett riktigt fint utegym, mitt ute i skogen.  

Vad har jag gjort?!

För exakt ett år sedan så anmälde jag mig till Göteborgsvarvet 2017. Jag hade relativt nyligen orkat springa en mil för första gången och hade tittat på hela TV-sändningen av Varvet. Det kändes både väldigt spännande och läskigt att anmäla sig till ett så "långt" lopp. Jag tränade på bra under hela sommaren och hösten men kom inte upp i några distanser över milen.

Sedan hände det! Under vintern började mina knän spöka och göra ont. Till en början med trodde jag det enbart var någon typ av överansträngning och eftersom det var under vintern så hade löpmängden ändå minskat kraftigt. Jag försökte träna på så gått det gick och när år 2017 började så ökades även löpmängden igen. Jag sprang på och fast det gjorde ont så var det ändå en smärta som gick att genomlida utan större problem.

När jag haft ont i ca tre månader insåg jag att något troligtvis inte var som det skulle och uppsökte därför en sjukgymnast. Där fick jag behandling med både stötvåg och akupunktur, till en början med fick jag fortsätta springa. Så jag tränade på inför mitt tänkta Göteborgsvarv och kom upp i ett långpass på 13 km, vilket är det längsta jag någonsin sprungit. Men i och med att knäna inte blev bättre så fick jag löpförbud av sjukgymnasten och skulle istället göra en mängd rehabövningar. Mindre roligt...

Till en början med hoppades jag fortfarande på att kunna uppfylla mitt mål och springa Göteborgsvarvet men efter en tid utan förbättring sa sjukgymnasten att det bara var väldigt korkat att genomföra loppet. Mina känslor över det beskedet får bli ett eget inlägg för annars finns det en risk att det blir väldigt långt.

Jag accepterade ändå vad sjukgymnasten sa och valde att donera bort min startplats till någon med större nytta utav den. Efter det har jag fortsatt att gå till sjukgymnasten och att rehaba. Vad själva felet eller problemet med mina knän är vet vi inte riktigt men det känns ändå som att det nu håller på att bli liiiite bättre. Jag tänker att jag nog borde boka tid hos en ortoped för att kanske kunna få en klarare bild över vad som är felet.

Men vad gjorde jag idag då? Jo jag anmälde mig till nästa års Göteborgsvarv... Jag sprang 2,1 km igår med en sådär känsla och då ska jag springa den sträckan gånger TIO. Det är förvisso långt kvar till nästa års Göteborgsvarv men eftersom mina knän fortfarande inte är helt bra så vet jag inte när jag kan börja löpträna ordentligt igen. Kanske var beslutet att anmäla mig väldigt korkat, eller så slutar det i succé. Det återstår att se helt enkelt.